Det är en vacker vårdag 2001. Jag är gravid för första gången och jag och min man är på väg till ett ultraljud när jag nu är i v. 33. Eftersom vi väntar tvillingar är rutinen sådan att man återkommande gör ultraljud under hela graviditeten för att se att allt är som det ska.

Förväntansfulla tittar vi på ultraljudsbilderna medan barnmorskan för sonden över magen. Första barnet ser bara fint ut och sonden förs vidare. Förväntansfull tystnad övergår sakta i oro för att slutligen brisera i förtvivlan när barnmorskan – efter vad som känns som en evighetslång tystnad - dröjande och sakta säger ”Jaa…här borde det ha funnits ett tickande hjärta”… Vi inser det ofattbara att vi har förlorat ett av våra barn.

Vad händer med en människa när man nås av beskedet att ens barn har dött?

Ingen reaktion är mer rätt än någon annan; vissa vill inte prata om det som hänt medan andra väljer att berätta om sina erfarenheter. Jag har valt det senare av det enkla skälet att jag känner att det är min skyldighet att dela med mig av mina erfarenheter för att inge hopp till andra som varit i liknande situationer eller som träffat personer som förlorat ett barn.

Det är idag ett stort fokus i samhället på att man ska lyckas med det mesta, allt från karriären till hemarbetet, vem får flest ”likes” på Facebook etc.

Och visst är det härligt när livet går som på räls (när det gör det) – men jag är övertygad om att vi även behöver ventilera de tyngre delarna i vårt liv med någon. Sorgen kan man inte fly ifrån, den måste ridas ut på ett eller annat sätt. Jag skulle rentav vilja påstå att man måste bryta ihop FÖR att kunna gå vidare. Samtidigt är det viktigt att inte fastna i sin sorg. Det var någon som sade; gör som barn när de är ledsna; gråt - men försök så gott du kan att lägga det ledsamma bakom dig och gå vidare.

Vidare har jag den senaste tiden ofta stött på reaktioner – och även känt själv - att vi pratar alldeles för sällan om döden i vårt samhälle idag; döden känns ofta för tabubelagd. Därför tänker jag att om jag så bara kan hjälpa en enda människa att ta sig igenom sin sorg, eller i alla fall underlätta sorgen något, gör jag det mer än gärna.

Min berättelse slutar dock i dur eftersom vi, 2 år efter den första graviditeten, blev gravida med tvillingar igen! En graviditet som slutade lyckligt eftersom vi fick behålla båda barnen denna gång. Även detta berättar jag om; många undrar om jag inte var orolig när jag väntade tvillingar igen? Kunde jag slappna av och glädjas eller kände jag enbart oro?